Jag har kämpat i många år nu med att bygga en tillvaro där jag kan vara mig själv. Låta min värderingar, behov och målsättningar i livet få styra. Jag säljer inte mig själv, jag ljuger inte och undanhåller inte sanningen mot betalning. Oavsett betalning. Jag vill göra saker ordentligt eller inte alls. Jag har aldrig riktigt förstått meningen med "good enough". Perfektionist? Mjo, lite, i någon mån. Men min minimalistiska tillvaro (jag styr ganska mycket över min tillvaro på jobbet, och 100% av min tillvaro utanför jobbet) gör att jag har typ 73% mindre bollar i luften än de flesta. Förre saker som "rör sig" i livet att behöva implementera den där perfektionismen på. Jag försöker alltid fråga mig vad som är viktigt på riktigt, vad kan jag påverka - och fokusera på det. För den som inte känner till det tankesättet ska jag påpeka att det betyder att jag inte fokuserar alls, eller väldigt lite, på det mesta andra. Såhär 15 års idogt arbete senare så börjar resultatet av det här arbetet på allvar slå in i mitt liv, och från sommaren 2018 sitter jag för första gången i mitt liv väldigt still i båten och bara njuter, och vill ändra väldigt lite. Jag sover som ett barn om nätterna, är lugn och tillfreds, stressar i princip aldrig, har en helt sagolik relation med mina barn och får mer uppskattning och cred på jobbet (kollegor, kunder) än någon kan kräva eller behöva. Jag har inga lån vid sidan av lite studielån, ingen oro för ekonomi och mycket av det där ekonomiska nu och 30 år framåt är jag klar med, eller kommer garanterat bli klar med på ett bra sätt bara genom att fortsätta som jag gör.
Jag förstår inte människor som säljer eller ger upp en bit av sig själva för titel, pengar eller ytlig bekräftelse. Jag upplever att stora delar av min omgivning köper saker de inte behöver, för pengar de inte har - för att imponera på människor de inte känner. Hur kan man riskera något man inte vill/bör förlora (sitt jag), för att uppnå något man inte behöver? Det lite komiska är att jag inte behöver rikta den här kritiken mot någon i min omgivning för att de ska känna sig angripna och kräva mig på en förklaring eller ursäkt för att jag kritiserar deras liv. Det räcker ofta med att jag öppnar dörren på glänt och berättar om mitt liv, hur jag lever och vilka värderingar jag låter styra mitt liv. Det provocerar ofta livet ur folk. Det har börjat göra mig ganska selektiv vilka jag öppnar dörren för. En del vänskaper har jag över tid långsamt låtit glida bort, men jag har också träffat och fått en hel del nya härliga vänskaper. Jag gillar solen lika mycket som "the next guy", men vädret hör till en av de tusentals saker som jag inte kan påverka, så jag skiter i princip i det och sitter ogärna och kallpratar om det.
Samtidigt som jag givetvis kan välja hur jag "öppnar upp", ex vid fikabordet på jobbet edyl så måste man inse att en människa med ett annat ledljus och andra värderingar och målsättningar kommer att välja andra stigar. Över tid så förändrar det människor, och du kommer längre och längre från den upptrampade stigen. Det påverkar vilka intressen jag har, vad jag tänker på, hur jag tänker. Det gör att jag inte behöver prata om "det" för att det mer eller mindre ska framgå ganska snabbt att jag inte går på samma stig som många andra. Det upplyftande för mig är att det ofta kan bli härliga, givande diskussioner i alla fall. Men som sagt inte alltid. En del blir snabbt provocerade, med anfallsvinkeln "men vem tror du att du är? Varför tror du att du är så jävla märkvärdig?". Oftast så känner jag faktiskt att det där inte är så mycket jag, utan dem. Deras frustration, deras ilska, deras stress. Live and let live - backa långsamt och gå därifrån. Jag är inte någons psykolog, och jag tänker inte ta ansvar för någon annans känslor, eller deras val (eller frånvaro av val) i livet. Jag har gott om goda, nära vänner som förärar mig med konstruktiv kritik och ifrågasätter mig på ett djupt plan, ärligt och uppriktigt. Det är en gåva. Det handlar bara om att ta emot den.
