Författare Ämne: Ikigai  (läst 145 gånger)

Solnamannen

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 24
    • Visa profil
Ikigai
« skrivet: 10 mars 2019 kl. 14:05:08 »
Jag har sedan sena tonåren fått höra att jag är "osentimental" vad gäller saker/prylar. Jag har sedan dess ständigt sanerat det jag inte behöver och vill gärna hålla kappsäcken på en hanterbar nivå. För mig har detta alltid haft en tät relation med upplevd frihet. Jag har sedan någonstans i mitten av 20-årsåldern på något subtilt "matrix-plan" känt att det är något djupt fundamentalt fel med gängse västerländsk kultur/norm kring kopplingen mellan "framgång" och ackumulering av materiella föremål; och då inte minst föremål som av endera skäl är laddade med mer upplevd prestige än de grannen har.

Jag lever för all del ganska enkelt rent materiellt/ekonomiskt, men till skillnad från många så talar jag hellre än "sparkvot" om "konsumtionskvot" (samma sak inverterat). Detta helt enkelt för att på kort sikt är det den låga konsumtionskvoten som skänker oss lugn, harmoni, frånvaron av stress och känslan av frihet snarare än vårt sparande. Det vill säga, om vi mentalt är på en plats där vi är tillfreds ("content") med denna låga konsumtionskvot. Snarare än de praktiska handgreppen att inte konsumera, eller att köpa billigare saker, ligger utmaningen här i den mentala resa som krävs för att vara tillfreds med förhållandevis lite. Jag kan inte säga det bättre än Socrates; "contentment is natural wealth".

Den västerländska konsumtionshetsen vill jag mena har sin grund i en djupt rotad personlig osäkerhet, som i sin tur genererar ett stort behov av ständig ytlig bekräftelse. Som någon sa; vi konsumerar pengar vi inte har, på saker vi inte behöver - för att imponera på människor som vi inte känner/bryr oss om. Sociala medier har kommit att bli en katalysator i detta, eftersom det ger oss snabb kontakt med tusentals människor vi inte känner/bryr oss om att imponera på - och få bekräftelse (likes) av. Mot att vi erbjuder dem snabb, billig och ytlig bekräftelse i gengäld. För mig framstår vi som ett gäng hundar som ger varandra hundgodis, klappar varandra på huvudet och säger "good doggie" utan att vi gjort ett skit för vare sig oss själva eller någon annan. Det enda vi över tid skapar är en inre känslan av innehållslös tomhet, ensamhet i ett rum fullt av folk - och total avsaknad av mening med allt. Folk blir som narkomaner som springer efter nästa fix; inte längre för att må bra - utan för att må "normalt". Det är en jävla sorg att se.

Det är tveklöst extremt stressande att inte veta om man kan betala sina räkningar, om man har råd med kläder till barnen eller vara osäker på om man har en bostad efter sommaren - men har man uppfyllt dessa behov rent ekonomiskt (med stor tillfredsställelse till följd) bör man vara på det klara över att marginalnyttan av mycket mer pengar är låg - och dessutom fallande. Jag tror att vi med ekonomiskt kan köpa oss en frihetskänsla genom att försätta oss i en situation där vi känner oss trygga och lugna om vi ställer oss frågorna; "vad händer om jag förlorar jobbet?" och "vad händer om jag börjar vantrivas med mitt arbete?". Det bästa sättet att hamna där tror jag är att ha en relativt sett låg konsumtionskvot, men också att ha ekonomiska reserver (vilket man över tid får om man har en relativt sett låg konsumtionskvot). Jag tror däremot att en ivrig jakt på "finansiell frihet" definierat som pension långt innan 65 års ålder - av olika skäl - är fel väg att gå om det man vill uppnå är är harmoni, lugn och tillfredsställelse. Jag tror tyvärr att "FIRE" riskerar att bara vara ännu en av dessa saker som vi västerlänningar är så duktiga på att skriva upp på vår mentala lista över saker vi "vill ha", bredvid "fin villa", "fin titel", "större SUV än grannen", "hemmaspa för 800 tkr" etc. Alla dessa saker som bara känns verkligt betydelsefulla så länge vi jagar dem, men som snabbt tappar sitt värde så fort vi uppnått målet.

Jag har länge varit, och är ännu, ute på en inre mental resa. Det har varit upp och ner, himmel och helvete - och med få undantag skulle jag inte vilja ha något ogjort. Allt jag upplevt och tänkt har lett mig fram till där jag nu är, och det vill jag mena inte är en så dum plats att vara på. Jag står mig givetvis inte så bra i fråga om vilken klocka jag har på handleden (bär inte klocka), hur många vänner jag har på Myface eller Instarape (har inga sociala medier), vilken bil jag kör (nåväl, jag har inte gjort mig av med min flådiga tjänstebil ännu men ska) eller vilka viner jag dricker. Men för att citera Jack Bogle så har jag något som det stora flertalet människor i västvärlden aldrig kommer att uppnå. Nämligen tillräckligt. Visst tjänar jag mer pengar och lever enklare än de flesta; men frihetskänslan kommer snarast av att jag tycker om det jag gör, jag får vad jag behöver - och är ganska övertygad om att det kommer kunna vara så resten av mitt liv. Som "minimalist" (som det numera kallas) städar jag löpande ut prylar, rutiner och tankar som inte ger mig glädje och mening i livet. Mitt arbete har inte åkt ut i någon sådan rensning. Jag strävar efter att vara den bästa versionen av mig själv och lyckas för det mesta i alla fall vara en bra version av mig själv. Ikigai; jag är för det mesta i mitten:



Skulle jag vinna 200 mkr på lotto och sluta arbeta skulle jag vara mindre i mitten (Ikigai) än jag är idag. Tyvärr så tror jag att många som tar sikte på "FIRE" kompromissar med "ikigai" i jakten på bara ännu en sak på listan över saker man "vill ha", men som i slutändan riskerar att bara vara en lång jakt efter ett bytesdjur som tappar sitt värde snabbt efter att vi fångat det. Man begår helt enkelt det fatala misstaget att för att få något man inte har och inte behöver, så riskerar man vad man har - och behöver.

Ska vi prata pension, pengar, investeringar i relation till behov så råder det väl inte så stor tvekan om att Sveriges allmänna pension och potentiellt tjänstepension lämnar en del i övrigt att önska för väldigt många. Grejen är bara den att sparar man bara 10 % av en svenska snittinkomst mot 5 % reell avkastning under 40 års tid så får man ihop motsvarande ca 3 600 tkr. Tillsammans med undermåliga pensioner i övrigt ger det mer än väl för en OK tillvaro som pensionär. Jag säger inte att ni inte ska toppa det genom att spara 20, 30, 40 eller 50 % av era inkomster. Jag säger bara att jag tror att marginalnyttan i upplevd tillfredsställelse, glädje och frihet under så mycket om 60 års tid snabbt dalar över 10 % sparkvot (om sparkvoten är ert explicita mål). Detta för att ni riskerar något som är viktigt (inre lugn i nuet) för någonting som i det stora hela är ganska oviktigt (att kunna leva av kapitalet någon gång i framtiden).

Faktum är att för att uppnå en känsla av tillfredsställelse, glädje och frihet tror jag de flesta av er har allt ni behöver inom armslängds avstånd. Merparten av det ni behöver handlar om inställning, och den sitter fast mellan axlarna på er vart ni än går. Råkar ni händelsevis vara nöjda med 73 % konsumtionskvot när ni uppnått "ikigai" (och allt annat lika har 27 % sparkvot), fine. Men jag tror på att börja i rätt ände.



”He is richest who is content with the least” -Socrates

mrFIRE

  • Global moderator
  • Seniormedlem
  • *****
  • Antal inlägg: 263
    • Visa profil
SV: Ikigai
« Svar #1 skrivet: 16 mars 2019 kl. 08:48:41 »
Jag lever för all del ganska enkelt rent materiellt/ekonomiskt, men till skillnad från många så talar jag hellre än "sparkvot" om "konsumtionskvot" (samma sak inverterat). Detta helt enkelt för att på kort sikt är det den låga konsumtionskvoten som skänker oss lugn, harmoni, frånvaron av stress och känslan av frihet snarare än vårt sparande. Det vill säga, om vi mentalt är på en plats där vi är tillfreds ("content") med denna låga konsumtionskvot. Snarare än de praktiska handgreppen att inte konsumera, eller att köpa billigare saker, ligger utmaningen här i den mentala resa som krävs för att vara tillfreds med förhållandevis lite. Jag kan inte säga det bättre än Socrates; "contentment is natural wealth".
Denna vinkeln på det har jag inte hört innan och jag gillar det! Bättre att sikta på att hitta sin konsumtionskvot där man är tillfreds och jobba på den än att ständigt jaga sparkvoten.

Jag tror tyvärr att "FIRE" riskerar att bara vara ännu en av dessa saker som vi västerlänningar är så duktiga på att skriva upp på vår mentala lista över saker vi "vill ha", bredvid "fin villa", "fin titel", "större SUV än grannen", "hemmaspa för 800 tkr" etc. Alla dessa saker som bara känns verkligt betydelsefulla så länge vi jagar dem, men som snabbt tappar sitt värde så fort vi uppnått målet.
...
Skulle jag vinna 200 mkr på lotto och sluta arbeta skulle jag vara mindre i mitten (Ikigai) än jag är idag. Tyvärr så tror jag att många som tar sikte på "FIRE" kompromissar med "ikigai" i jakten på bara ännu en sak på listan över saker man "vill ha", men som i slutändan riskerar att bara vara en lång jakt efter ett bytesdjur som tappar sitt värde snabbt efter att vi fångat det...
Här tror jag du har fel och av den enkla anledning att FIRE än så länge är alldeles för smalt och nischat. De som hittar hit och intresserar sig för detta har troligtvis alltid känt att något är fel och livet borde kunna vara annorlunda. Den dagen FIRE blir folkrörelse och mainstream så ja, då blir det troligtvis ytterligare än "grej" på listan som gemene man vill och förväntas uppnå. De som når FIRE alldeles för snabbt t.ex. genom lottovinst tror jag absolut kompromissar och hamnar snett i sin "Ikigai". Har man däremot byggt upp detta under längre tid så tror jag den inre resan görs samtidigt och man inser att ständig semester och ligga på soffan inte är något att sträva efter.

Faktum är att för att uppnå en känsla av tillfredsställelse, glädje och frihet tror jag de flesta av er har allt ni behöver inom armslängds avstånd. Merparten av det ni behöver handlar om inställning, och den sitter fast mellan axlarna på er vart ni än går. Råkar ni händelsevis vara nöjda med 73 % konsumtionskvot när ni uppnått "ikigai" (och allt annat lika har 27 % sparkvot), fine. Men jag tror på att börja i rätt ände.
Det här tror jag med, men det är otroligt svårt att inse. De flesta är aldrig nöjda och strävan är konstant. Jag själv lider mycket av detta, även om min strävan gett mig mycket.

Tackar så mycket för tipset om Ikigai också, väldigt intressanta tankar och boken om Ikigai åker rakt in på min läslista!

Solnamannen

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 24
    • Visa profil
SV: Ikigai
« Svar #2 skrivet: 17 mars 2019 kl. 10:12:30 »
Här tror jag du har fel och av den enkla anledning att FIRE än så länge är alldeles för smalt och nischat. De som hittar hit och intresserar sig för detta har troligtvis alltid känt att något är fel och livet borde kunna vara annorlunda.
Nu skrev jag inte att jag tror att det är så, jag skrev att jag tror att det finns en risk att det är så för en del individer. Precis som jag skriver ovan så tror jag att allt handlar om "anfallsvinkel". Jag tror i själva verket att om du tar sikte på och uppnår "ikigai", känner harmoni, balans och glädje och oftast lyckas vara i stunden... Så är en slags bieffekt av det en låg konsumtionskvot (förutsatt att man har en OK inkomst). Skillnaden kan tyckas vara subtil, men det jag beskriver är inte en jägare som är på jakt efter en sparkvot; utan en harmonisk, nöjd och glad människa i balans som är i nuet.

Den dagen FIRE blir folkrörelse och mainstream så ja, då blir det troligtvis ytterligare än "grej" på listan som gemene man vill och förväntas uppnå
Du har långt högre tilltro till dina medmänniskors förmåga att utmana "instant gratification" än undertecknad, det är tydligt det. Men visst, om en större del av befolkningen gav sig ut på jakt efter "FIRE" enkom med det mentala siktet inställt på hur bra livet kommer vara när man nått målet - så skulle det bara vara ännu ett av dessa bytesdjur som folk jagar och känner sig misslyckade när de inte lyckas fånga - eller tomma när de lyckas fånga det och inser hur mycket energi och tid de lagt för att uppnå det. Det fortsätter bara att bidra till trängsel på psykakuten och hög konsumtion av lyckopiller.

Jag skänker lite pengar till välgörande ändamål ungefär en gång i månaden. Ingen förmögenhet, men lite mer än växelpengar. Jag kan medge att det för mig mest av allt (men inte bara) är ett psykologiskt spel med mig själv. Jag använder detta som en metod att ständigt påminna den simpla lilla jägaren/samlaren där inne att han har mer än han behöver. Och träna honom att känna tacksamhet inför detta faktum.
”He is richest who is content with the least” -Socrates

mrFIRE

  • Global moderator
  • Seniormedlem
  • *****
  • Antal inlägg: 263
    • Visa profil
SV: Ikigai
« Svar #3 skrivet: 18 mars 2019 kl. 09:26:37 »
Nu skrev jag inte att jag tror att det är så, jag skrev att jag tror att det finns en risk att det är så för en del individer. Precis som jag skriver ovan så tror jag att allt handlar om "anfallsvinkel". Jag tror i själva verket att om du tar sikte på och uppnår "ikigai", känner harmoni, balans och glädje och oftast lyckas vara i stunden... Så är en slags bieffekt av det en låg konsumtionskvot (förutsatt att man har en OK inkomst). Skillnaden kan tyckas vara subtil, men det jag beskriver är inte en jägare som är på jakt efter en sparkvot; utan en harmonisk, nöjd och glad människa i balans som är i nuet.
Ja ok, anfallsvinkeln är grymt viktig och du visar varför på ett extremt bra sätt här. Hoppas fler läser denna tråden och "ikigai". Personligen har jag inte sett det så välformulerat innan även om tankarna funnits där.

Du har långt högre tilltro till dina medmänniskors förmåga att utmana "instant gratification" än undertecknad, det är tydligt det. Men visst, om en större del av befolkningen gav sig ut på jakt efter "FIRE" enkom med det mentala siktet inställt på hur bra livet kommer vara när man nått målet - så skulle det bara vara ännu ett av dessa bytesdjur som folk jagar och känner sig misslyckade när de inte lyckas fånga - eller tomma när de lyckas fånga det och inser hur mycket energi och tid de lagt för att uppnå det. Det fortsätter bara att bidra till trängsel på psykakuten och hög konsumtion av lyckopiller.
Haha nej, jag tror vi har ungefär samma tilltro. Jag menade mest att spekulera kring OM det skulle bli mainstream vilket jag absolut inte tror. Märker dock att det finns många i ens närhet som går i samma tankar men som tyvärr inte orkat göra jobbet än och undersöka möjligheterna. Något som framförallt slår mig är oförmågan att förstå att tid = pengar trots att det inte kan blir tydligare när man går till jobbet varje dag.
Ska bli intressant att se t.ex hur det här forumet växer över tid och hur det påverkas av en börskrasch, höjda räntor, sämre tider o.s.v. Ska även bli intressant att se hur man själv reagerar vid nämnda händelser  :)

Jag skänker lite pengar till välgörande ändamål ungefär en gång i månaden. Ingen förmögenhet, men lite mer än växelpengar. Jag kan medge att det för mig mest av allt (men inte bara) är ett psykologiskt spel med mig själv. Jag använder detta som en metod att ständigt påminna den simpla lilla jägaren/samlaren där inne att han har mer än han behöver. Och träna honom att känna tacksamhet inför detta faktum.
Smart! Den påminnelsen behöver vi alla då och då.

Solnamannen

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 24
    • Visa profil
SV: Ikigai
« Svar #4 skrivet: 18 mars 2019 kl. 13:58:29 »
Märker dock att det finns många i ens närhet som går i samma tankar men som tyvärr inte orkat göra jobbet än och undersöka möjligheterna

"Alla vill till himmelen men få vill ju dö, man vill kamma in vinning men sår inga frön. Man vill ha sin bit av kakan - man vill äta den med, folk vill ta tillbaka men vägrar att ge" -Tumbuktu
”He is richest who is content with the least” -Socrates

mrFIRE

  • Global moderator
  • Seniormedlem
  • *****
  • Antal inlägg: 263
    • Visa profil
SV: Ikigai
« Svar #5 skrivet: 19 mars 2019 kl. 09:20:07 »
"Alla vill till himmelen men få vill ju dö, man vill kamma in vinning men sår inga frön. Man vill ha sin bit av kakan - man vill äta den med, folk vill ta tillbaka men vägrar att ge" -Tumbuktu

Du har bra svar på mycket du  :)
Det största problemet som jag märkt är att de flesta inte har en aning om hur de skall investera så de konsumerar istället eller i bästa fall amorterar. Hur kommer man runt det? Är väl iofs en helt annan tråd...
« Senast ändrad: 19 mars 2019 kl. 09:22:22 av mrFIRE »

Solnamannen

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 24
    • Visa profil
SV: Ikigai
« Svar #6 skrivet: 31 mars 2019 kl. 15:15:39 »
Hur kommer man runt det?
Det hela är ju i teorin väldigt enkelt; om vi ska ha någon kaka kvar imorgon så kan vi inte äta upp all kaka så fort vi får den. Jag tror att man bör börja i att fråga sig varför man tycker sig behöva äta upp alla kaka direkt när man får den. Detta är inte minst intressant eftersom de flesta människor idag får (och äter) mycket mer kaka än de gjorde för 5-20 år sedan (sk livsstilsinflation).

Hur kommer det sig att de flesta människor kategoriskt övertygar sig själva om att för att upprätthålla sitt människovärde så behöver vi belöna/unna oss med gratifikationer (kaka) motsvarande ett monetärt värde om exakt vad vi tjänar - eller mer (låna).

Det tycks mig som att många människor faktiskt kämpar med sitt egna, upplevda människovärde. Omdömeslös och överdriven konsumtion i detta läge är lite som att en person som mår dåligt över att vara överviktig går lös för 500 kr på ett konditori (apropå kaka). Kortsiktigt ger det en liten (fysisk och mental) sockerkick. Lite som en hund blir glad över att få en hundgodis. I längden blir personen bara ännu fetare, och mår ännu sämre. Och det som är värst för oss är kanske inte att vi konsumerar för mycket, är skuldsatta, "feta" etc - utan att vi själva genom att upprätthålla de här destruktiva processerna ständigt påminner oss själva att vi inte är värda mer/bättre. Apropå vårt upplevda människovärde.

Tro mig, du kan "shara" och se tusentals okända människor "lajka" varenda pryl du äger och varje aktivitet du ägnar dig åt tills fan tar dig... Det kommer inte ge dig nämnvärd tillfredsställelse så länge du inte respekterar och älskar dig själv.


Investeringar: att inte se havet för allt vatten
Sedan ska tilläggas att ett stort skäl att folk inte "investerar" är för att man föreställer sig att ex cash (SEK) på konto eller den egna bostaden är en trygg, stabil ö - och allt annat framstår i relation till det som ett vildsint, rörligt och läskigt hav. Sanningen är dock att när det gäller ackumulerade ekonomiska resurser så finns inga trygga öar. Det är bara ett enda stort hav. Allt flyter. Allt rör sig. Titta på värdet på ditt sparkonto och din bostad senaste 2-3 åren, sett i USD och EUR så kommer du förstå vad jag menar. Min uppfattning är att människor rent typiskt underskattar risken att göra vad de upplever att vara låg risk (ex cash på sparkonto), och överskattar risken i att göra vad de upplever vara riskfyllt (ex investera i global aktieindexfond).

I den mån pengar/ekonomiska resurser kan köpa oss glädje och trygghet, behöver vi vara på det klara över att det är relativt din omgivning. Du som läser det här skulle bli långt mindre glad av att jag gav dig en miljon USD - om jag samtidigt gav alla andra människor i hela världen lika mycket pengar. Det intressanta med den observationen är att motsatsen då logiskt borde vara lika sant. Det vill säga; om du förlorar en stor del av dina ekonomiska resurser på kort tid borde det kunna lindras av att "alla andra" gör detsamma. När vi ser värdet av vår globala aktieindexfond backa med 30 % på ett år så förlorar vi i praktiken långt mindre än vi tror att vi gör - helt enkelt för att "alla andra" också förlorar mycket.
« Senast ändrad: 31 mars 2019 kl. 15:17:28 av Solnamannen »
”He is richest who is content with the least” -Socrates