Man
Ålder: 40-
Civilstånd: Gift
Bor: Medelstor svensk stad
Jobb: Läkare
Barn:2
Ekonomiskt mål: Läser av och till en del sparbloggar, bland annat flera skrivna av forumets medlemmar. Jämfört med den typiske FIRE-bloggaren har jag avsevärt mindre förmögenhet och också lägre sparkvot, men å andra sidan högre förvärvsinkomst. Frånsett
sparkvoten kan väl dessa förhållanden förklaras av mitt yrkesval i vilket man kan få en förhållandevis hög lön, men först efter ett antal år med studieskulder och ytterligare några år med mer modesta lönenivåer. Yrkeslivet, ja - i nuläget trivs jag bra med både arbetsuppgifter, kollegor och chef och har inga direkta planer på tidig pensionering. Jag har dock på nära håll sett flera kollegor bli utbrända, och arbetsförhållanden på kliniker försämras snabbt. Jag vill inte offra hälsan för yrkeslivet, och det skulle vara en stor trygghet att ha ett så stort sparkapital att avkastningen täcker basala levnadsomkostnader. I dagsläget bor vi billigt, men har två bilar och spenderar en del pengar på resor, restauranger och på barnen. Vi kan ändå spara en hel del, och eftersom jag egentligen inte eftersträvar tidig pensionering känns det som en rimlig prioritering - exempelvis förenklas vårt livspussel avsevärt av att ha varsin bil, men skulle en av oss sluta jobba kommer saken genast i ett annat läge. Visst vore det bra att lämna lite pengar efter sig i arv till barnen, men jag känner inget behov av att dö på en stor hög med pengar. Målet är leva på en medianlön men att tjäna mer än en sådan - och med överskottet bygga upp ett så kallat "fuck you-kapital". Jag eftersträvar jag FI, men inte nödvändigtvis RE.
