Jodå, småbolagsportföljen där köpen avgörs med tärning som jag startade 2015 lever vidare - och jag fortsätter att följa strategin. Resultatet är ganska upplyftande; som en mikrobolagsfond med genomsnittlig direktavkastning på 2,5%, avgift under 0,1% per år och genomsnittlig årlig avkastning sedan start på ca 20% (sedan 2015).

Portföljen består av 19 st aktier med börsvärde under 20 mdr, som alla har gemensamt att de är lönsamma, har storägare av kött och blod med operativ insyn i bolaget och hög räntetäckningsgrad (rörelseresultat/finansiella kostnader). Enkelt uttryckt så ökar jag löpande mitt innehav i "vinnarna" (värdeutveckling exkl utdelning, vilket över tid i princip betyder högst utdelningstillväxt).

Strategin innebär i princip att 95% av alla beslut kring förvaltningen sköts av "modellen" - och alltså att jag slipper. Det handlar inte bara om bekvämlighet, utan är i högsta grad ett skydd mot mina känslor och nycker (vilket jag menar är en av investerares värsta fiender).

Jag har sedan sena tonåren fått höra att jag är "osentimental" vad gäller saker/prylar. Jag har sedan dess ständigt sanerat det jag inte behöver och vill gärna hålla kappsäcken på en hanterbar nivå. För mig har detta alltid haft en tät relation med upplevd frihet. Jag har sedan någonstans i mitten av 20-årsåldern på något subtilt "matrix-plan" känt att det är något djupt fundamentalt fel med gängse västerländsk kultur/norm kring kopplingen mellan "framgång" och ackumulering av materiella föremål; och då inte minst föremål som av endera skäl är laddade med mer upplevd prestige än de grannen har.

Jag lever för all del ganska enkelt rent materiellt/ekonomiskt, men till skillnad från många så talar jag hellre än "sparkvot" om "konsumtionskvot" (samma sak inverterat). Detta helt enkelt för att på kort sikt är det den låga konsumtionskvoten som skänker oss lugn, harmoni, frånvaron av stress och känslan av frihet snarare än vårt sparande. Det vill säga, om vi mentalt är på en plats där vi är tillfreds ("content") med denna låga konsumtionskvot. Snarare än de praktiska handgreppen att inte konsumera, eller att köpa billigare saker, ligger utmaningen här i den mentala resa som krävs för att vara tillfreds med förhållandevis lite. Jag kan inte säga det bättre än Socrates; "contentment is natural wealth".

Den västerländska konsumtionshetsen vill jag mena har sin grund i en djupt rotad personlig osäkerhet, som i sin tur genererar ett stort behov av ständig ytlig bekräftelse. Som någon sa; vi konsumerar pengar vi inte har, på saker vi inte behöver - för att imponera på människor som vi inte känner/bryr oss om. Sociala medier har kommit att bli en katalysator i detta, eftersom det ger oss snabb kontakt med tusentals människor vi inte känner/bryr oss om att imponera på - och få bekräftelse (likes) av. Mot att vi erbjuder dem snabb, billig och ytlig bekräftelse i gengäld. För mig framstår vi som ett gäng hundar som ger varandra hundgodis, klappar varandra på huvudet och säger "good doggie" utan att vi gjort ett skit för vare sig oss själva eller någon annan. Det enda vi över tid skapar är en inre känslan av innehållslös tomhet, ensamhet i ett rum fullt av folk - och total avsaknad av mening med allt. Folk blir som narkomaner som springer efter nästa fix; inte längre för att må bra - utan för att må "normalt". Det är en jävla sorg att se.

Det är tveklöst extremt stressande att inte veta om man kan betala sina räkningar, om man har råd med kläder till barnen eller vara osäker på om man har en bostad efter sommaren - men har man uppfyllt dessa behov rent ekonomiskt (med stor tillfredsställelse till följd) bör man vara på det klara över att marginalnyttan av mycket mer pengar är låg - och dessutom fallande. Jag tror att vi med ekonomiskt kan köpa oss en frihetskänsla genom att försätta oss i en situation där vi känner oss trygga och lugna om vi ställer oss frågorna; "vad händer om jag förlorar jobbet?" och "vad händer om jag börjar vantrivas med mitt arbete?". Det bästa sättet att hamna där tror jag är att ha en relativt sett låg konsumtionskvot, men också att ha ekonomiska reserver (vilket man över tid får om man har en relativt sett låg konsumtionskvot). Jag tror däremot att en ivrig jakt på "finansiell frihet" definierat som pension långt innan 65 års ålder - av olika skäl - är fel väg att gå om det man vill uppnå är är harmoni, lugn och tillfredsställelse. Jag tror tyvärr att "FIRE" riskerar att bara vara ännu en av dessa saker som vi västerlänningar är så duktiga på att skriva upp på vår mentala lista över saker vi "vill ha", bredvid "fin villa", "fin titel", "större SUV än grannen", "hemmaspa för 800 tkr" etc. Alla dessa saker som bara känns verkligt betydelsefulla så länge vi jagar dem, men som snabbt tappar sitt värde så fort vi uppnått målet.

Jag har länge varit, och är ännu, ute på en inre mental resa. Det har varit upp och ner, himmel och helvete - och med få undantag skulle jag inte vilja ha något ogjort. Allt jag upplevt och tänkt har lett mig fram till där jag nu är, och det vill jag mena inte är en så dum plats att vara på. Jag står mig givetvis inte så bra i fråga om vilken klocka jag har på handleden (bär inte klocka), hur många vänner jag har på Myface eller Instarape (har inga sociala medier), vilken bil jag kör (nåväl, jag har inte gjort mig av med min flådiga tjänstebil ännu men ska) eller vilka viner jag dricker. Men för att citera Jack Bogle så har jag något som det stora flertalet människor i västvärlden aldrig kommer att uppnå. Nämligen tillräckligt. Visst tjänar jag mer pengar och lever enklare än de flesta; men frihetskänslan kommer snarast av att jag tycker om det jag gör, jag får vad jag behöver - och är ganska övertygad om att det kommer kunna vara så resten av mitt liv. Som "minimalist" (som det numera kallas) städar jag löpande ut prylar, rutiner och tankar som inte ger mig glädje och mening i livet. Mitt arbete har inte åkt ut i någon sådan rensning. Jag strävar efter att vara den bästa versionen av mig själv och lyckas för det mesta i alla fall vara en bra version av mig själv. Ikigai; jag är för det mesta i mitten:



Skulle jag vinna 200 mkr på lotto och sluta arbeta skulle jag vara mindre i mitten (Ikigai) än jag är idag. Tyvärr så tror jag att många som tar sikte på "FIRE" kompromissar med "ikigai" i jakten på bara ännu en sak på listan över saker man "vill ha", men som i slutändan riskerar att bara vara en lång jakt efter ett bytesdjur som tappar sitt värde snabbt efter att vi fångat det. Man begår helt enkelt det fatala misstaget att för att få något man inte har och inte behöver, så riskerar man vad man har - och behöver.

Ska vi prata pension, pengar, investeringar i relation till behov så råder det väl inte så stor tvekan om att Sveriges allmänna pension och potentiellt tjänstepension lämnar en del i övrigt att önska för väldigt många. Grejen är bara den att sparar man bara 10 % av en svenska snittinkomst mot 5 % reell avkastning under 40 års tid så får man ihop motsvarande ca 3 600 tkr. Tillsammans med undermåliga pensioner i övrigt ger det mer än väl för en OK tillvaro som pensionär. Jag säger inte att ni inte ska toppa det genom att spara 20, 30, 40 eller 50 % av era inkomster. Jag säger bara att jag tror att marginalnyttan i upplevd tillfredsställelse, glädje och frihet under så mycket om 60 års tid snabbt dalar över 10 % sparkvot (om sparkvoten är ert explicita mål). Detta för att ni riskerar något som är viktigt (inre lugn i nuet) för någonting som i det stora hela är ganska oviktigt (att kunna leva av kapitalet någon gång i framtiden).

Faktum är att för att uppnå en känsla av tillfredsställelse, glädje och frihet tror jag de flesta av er har allt ni behöver inom armslängds avstånd. Merparten av det ni behöver handlar om inställning, och den sitter fast mellan axlarna på er vart ni än går. Råkar ni händelsevis vara nöjda med 73 % konsumtionskvot när ni uppnått "ikigai" (och allt annat lika har 27 % sparkvot), fine. Men jag tror på att börja i rätt ände.